AO och NAO: Mönster som styr vårt väder
En av de viktigaste meteorologiska verktygen för att kunna förutsäga väderutvecklingen på längre sikt, är storskaliga klimatmönster.
Två av de mest centrala indexen som hjälper oss att förstå och förutspå atmosfärens beteende, särskilt på norra halvklotet, är Arktiska oscillationen och Nordatlantiska oscillationen. Även om dessa index är relaterade påverkar de olika delar av atmosfären och har särskilda effekter på vädret över Europa, Nordamerika och Arktis.
Vad är AO?
Arktiska oscillationen (AO) är ett klimatindex som beskriver och mäter skillnaden i lufttryck mellan Arktis och mellanbredderna (det område som omfattar stora delar av Europa, Asien och Nordamerika).
AO kan fluktuera mellan två faser:
- Positiv AO: Under den positiva fasen finns det lägre tryck över Arktis och högre tryck över mellanbredderna. Detta håller den polära virveln stark och stabil, vilket gör att kall luft stannar i Arktis. Således får stora delar av Nordamerika och Europa mildare vintrar.
- Negativ AO: Under den negativa fasen minskar tryckskillnaden. Detta gör att den polära virveln blir mer instabil. Det tillåter kall arktisk luft att sprida sig söderut till områden som normalt har mildare väder, såsom norra Europa, Nordamerika och delar av Asien. Denna fas är ofta kopplad till kallare vintrar.
AO fungerar som en bred indikator på styrkan hos den polära virveln. Även om den är viktig är den inte lika region-specifik som NAO, som fokuserar mer på Nordatlanten.
Vad är NAO?
Nordatlantiska oscillationen (NAO) är ett avgörande klimatindex som har en mer direkt inverkan på vädermönster över Nordatlanten, Europa och delar av Nordamerika. NAO är nära relaterad till AO men fokuserar på att mäta skillnaden i atmosfärstryck mellan Islandslågtrycket (ett lågtryckssystem nära Island) och Azoriska högtrycket (ett högtryckssystem nära Azorerna, en ögrupp utanför Iberiska halvön).
NAO fluktuerar, liksom AO, mellan två faser:
- Positiv NAO: I den positiva fasen är både Islandslågtrycket och Azoriska högtrycket starkare än vanligt. Det resulterar i en starkare och mer zonal (väst-till-öst) jetström.
Under en positiv fas är det vanligt att mild, fuktig luft från Atlanten förs in över norra och västra Europa. Då kan vi se varmare och blötare vintrar i områden som de brittiska öarna och Skandinavien, medan södra Europa kan uppleva torrare förhållanden. Den snabbare jetströmmen förhindrar dessutom ofta att kall arktisk luft från att sprida sig söderut.
- Negativ NAO: I den negativa fasen minskar tryckskillnaden mellan Islandslågtrycket och Azoriska högtrycket. Det gör att jetströmmen saktar ner och blir mer vågformad eller meridional (nord-sydlig rörelse) med toppar och dalar. Kall arktisk luft har då lättare att sprida sig ner över Europa och Nordamerika, medan södra Europa tenderar att få ostadigare/blötare väder.
Under en negativ fas kan norra och centrala Europa, inklusive Storbritannien, Skandinavien och delar av USA:s östkust, förvänta sig kallare väder och ökat snöfall, förutsatt att jetströmmen tar en sydlig bana över just dessa områden.
Varför är AO och NAO viktiga?
AO och NAO har inverkan på hur luftmassor rör sig på norra halvklotet och exempelvis hur vintervädret i Europa och Nordamerika kan se ut. Genom att förstå deras faser kan meteorologer bättre förutsäga sannolikheten för kalla perioder, stormar eller mildare förhållanden i dessa regioner.
Om NAO exempelvis förväntas gå in i en negativ fas kan vi förutse kallare och snörikare väder i norra Europa, medan en positiv fas kan indikera mildare, blötare förhållanden.
Medan AO ger oss en bred bild av hur stabil den polära virveln är och den allmänna fördelningen av kall luft över norra halvklotet, ger NAO en mer detaljerad bild av hur vädersystem kommer att röra sig över Nordatlanten, vilket påverkar Europas väderförhållanden.
Interaktionen mellan dessa två index kan ofta avgöra hur allvarliga och långvariga köldperioder eller mildare perioder blir under vintern.
Hur används dessa index i väderprognoser?
Både AO och NAO index fluktuerar på veckobasis till månadsbasis. Detta gör dem särskilt användbara för medellångsiktiga till långsiktiga prognoser (ofta över de kommande 1–4 veckorna). Men att exakt förutsäga deras faser kan vara en utmaning på grund av komplexa interaktioner mellan atmosfäriska och oceaniska processer, inklusive Madden-Julian Oscillationen (MJO), Quasi-Biennial Oscillation (QBO) och havstemperaturanomalier som El Niño (ENSO).
Genom att övervaka dessa index kan meteorologer ge mer exakta långtidsprognoser. Ett samlingsnamn för effekterna av dessa storskaliga mekanismer som kan ha inverkan på vädret är “teleconnections”.
